VÄNTA BARN
|
Missfall
Missfall är vanliga. En av tio graviditeter slutar med missfall, merparten de tre första graviditetsmånaderna. Missfall efter graviditetsvecka 16 kallas sena missfall (sena missfall och hotande förtidsbörd).
I sjukvården kallas det alltid för abort när en graviditet avbryts. Spontan abort är missfall som sker utan kvinnans önskan och sjukvårdens ingripande. Legal abort kallas det när kvinnan vill avbryta graviditeten av olika skäl - sociala, ekonomiska eller på grund av missbildning eller sjukdom hos fostret.
Symtom
I första tredjedelen av graviditeten (före 12 veckor) brukar hotande missfall ge sig till känna som en eller flera små blödningar och ibland också värk i korsryggen, menssmärta och i sällsynta fall som regelbundna värkar.
Oftast är blödningen vid hotande missfall ljusröd till färgen, men det kan komma lite mörka, bruna flytningar dagarna efter en ljus blödning.
Om blödningen blir riklig, mensliknande eller mer, rör det sig sannolikt om ett oundvikligt missfall, i synnerhet om det dessutom gör ont.
När ska man söka vård?
Om man får en blödning under en önskad tidig graviditet är det alltid en dramatisk händelse, för kvinnan i synnerhet men även för mannen. Oron vid en blödning kan öka till ångest, speciellt om man haft ett missfall tidigare eller till och med två. Den kan vara anledning nog att man söker akut.
Rent graviditetsmässigt behöver man inte söka akut vid små blödningar som rött på toalettpappret eller en liten fläck i trosan. Inte heller behöver man söka om blödningen upprepar sig nästa dag och fortfarande är sparsam - i synnerhet inte om den är mörkare än dagen före, det kan då vara en "efterblödning" som består av gammalt blod.
Om blödningen blir bestående och får tendens att öka i omfattning och bli mensliknande bör man söka akut på kvinnoklinik - mödravården kan inte göra mycket i en sådan situation.
Om du förutom blödningen dessutom har ont i magen bör du söka vård akut, i synnerhet om det gör ont på ena sidan om livmodern.
Varför får man missfall?
Det stora flertalet tidiga missfall beror på att det är något fel på det befruktade ägget, och man kan därför betrakta missfall som en naturens skyddsmekanism mot att det föds barn med alltför svåra skador.
Missbildade spermier sorteras effektivt bort och når aldrig ägget - men detta gäller tyvärr inte kromosomskadade spermier. De flesta tidiga missfall har kromosomskador som man inte ser i befolkningen och som därför inte är förenliga med liv. Dessa kromosomskador kan bero på fel såväl i ägget som i spermien, eller båda.
Naturens sorteringsmekanism är mycket omfattande. Om man räknar in graviditeter som är så tidiga att de bara kan konstateras med blodprov så slutar hälften av alla graviditeter med missfall. Merparten av missfallen är kvinnorna alltså inte medvetna om, de tolkas som försenad mens eller annan blödningsrubbning.
I sällsynta fall kan för låg produktion av gulkroppshormon (progesteron), antingen i moderkaksanlaget eller i gulkroppen i äggstocken, ge upphov till tidiga missfall. I sådana fall kan man ge extra tillägg av progesteron vid kommande graviditeter.
En mycket sällsynt anledning till missfall är infektion av vissa sällsynta virus, i övrigt kan man känna sig helt lugn om man får förkylning, influensa eller svårare infektioner som till exempel lunginflammation - bara man inte får mycket hög feber (mer än 39 grader C) under längre tid. Ta i så fall febernedsättande medel. Det som gäller under graviditet är paracetamol (Alvedon, Curadon, Panodil, Reliv) som finns receptfritt på apotek.
En sparsam blödning tidigt under graviditeten betraktas som hotande missfall. Om blödningen blir riklig eller ultraljud konstaterar ett icke livsdugligt foster kallas det oundvikligt missfall.
En relativt sällsynt typ av missfall är missed abortion där ett dött foster inte stöts ut. Kvinnan söker då för att hon tycker att graviditeten inte utvecklats normalt, och på ultraljud ser man ett dött foster som är mindre för tiden än det borde vara. Dessvärre händer det att tillståndet inte uppdagas förrän vid den rutinmässiga ultraljudsundersökningen kring graviditetsvecka 17/18.
Slag mot magen och underlivet är en högst överdriven anledning till missfall - en graviditet kan fortsätta att utvecklas normalt även efter sena (efter 16 veckor) och till och med svåra olyckor med brott på ett bäckenben.
Upprepade missfall
Om man har fått ett missfall ökar inte risken väsentligt för att man ska få missfall vid en kommande graviditet. Detta är naturligt vis en klen tröst för den kvinna som mist ett blivande barn, men det kan i förlängningen ge tillförsikt för en kommande graviditet. Enligt statistikens lagar är risken för missfall i det närmaste densamma vid varje graviditet. Det är därför inte helt ovanligt att man får två missfall före en lyckad graviditet - så man ska inte tappa modet.
Får man tre missfall utan att ha haft en normal graviditet emellan kallas det för habituell abort och ger anledning till utredning av gynekolog. Det kan då bero att den blivande mamman har muskelknutor i livmodern (ger oftare sena missfall) eller sällsynta missbildningar i könsorganen. För liten livmoder och en extremt bakåtriktad sådan är än mer sällsynta anledningar till missfall.
Det är oerhört psykologiskt påfrestande för en kvinna att vilja ha barn och få tre missfall, och man kan därför tycka att det är cyniskt att inte utreda kvinnan tidigare. Det finns två bärande skäl att vänta med utredning till efter tre missfall: dels är det inte helt ovanligt att man får två missfall före en lyckad graviditet, dels är utredningen både kroppsligt, psykiskt och tidsmässigt krävande för kvinnan.
Undersökningar som utförs i dessa fall är bland annat
- gynekologisk undersökning
- röntgen av livmodern
- titthålsoperation
- blodprover för vissa antikroppar
- kromosomanalys av båda föräldrarna.
Skrapning
Mycket tidiga missfall kan vara kompletta. Då tömmer sig livmodern helt och efterblödningarna blir små och kortvariga. Redan vecka 8 och därefter brukar det finnas rester kvar som måste tas bort med en skrapning i narkos. Efter graviditetsvecka 8 kommer missfallet ofta i två omgångar, först stöts fostret ut och därefter fosterhinnor och slemhinna. Ofta behöver man göra en skrapning under eller efter ett missfall, en skrapning förkortar dessutom ofta förloppet väsentligt.
Skrapning vid missfall görs
- för att undvika stora blödningar
- för att minska risken för infektion
- för att du ska slippa långdragna efterblödningar
- för att din kropp ska återhämta sig fortare.
Komplikationer
Komplikationer till skrapning är sällsynta i modern sjukvård. I mycket sällsynta fall inträffar det efterblödningar av sådan storlek att man måste upprepa skrapningen. Infektion är en annan komplikation som kan ställa till trassel för kvinnan, även i framtiden om den inte sköts på rätt sätt.
I dag har man mycket goda möjligheter att undvika framtida men av en infektion efter en skrapning.
Därför bör du söka närmaste akutmottagning - helst kvinnoklinik om det inte är för långt - om du får
- missfärgad och/eller illaluktande flytning
- ont i nedre delen av magen
- feber.
Några eller alla symtom kan förekomma samtidigt. En infektion behandlas med antibiotika.
Eftersom livmoderväggen är mycket mjuk under en graviditet händer det att man råkar göra hål i (perforera) livmoderväggen vid skrapning. Är livmoderhåligheten tom brukar såret kunna läka utan några problem och utan vidare åtgärd. Finns det rester i livmodern tvingas man ibland göra en bukoperation. Det är naturligtvis tråkigt att bli inlagd och opererad, med allt detta för med sig. En tröst i denna situation är att man blir helt återställd och frisk efter 3-4 veckor.
Egenvård
Efter en skrapning bör du vara noggrann med underlivshygienen efter varje toalettbesök, använda binda och inte tampong samt undvika samlag minst två veckor efter skrapningen - blödningen måste ha upphört.
Om du får missfärgad och/eller illaluktande flytning, ont och/eller feber: sök kvinnoklinik akut.
Känslomässiga reaktioner vid missfall
Det är faktiskt bara den drabbade som avgör hur svårt det känns i samband med eller efter ett missfall - allt från livets hittills svåraste sorg till en händelse utan särskilt stor betydelse. Man kan inte "känna fel" - man får ta känslorna som de kommer helt enkelt.
Beskedet. Att få besked om att fostret är dött eller att missfallet är oundvikligt kan vara chockartat. Det kan vara svårt att tro att det verkligen är så. Kvinnan och/eller hennes partner kan känna sig alldeles utan känslor, stum och "borta". Vi har försvarsmekanismer som hjälper oss att hålla undan det svåra och det kan vara bra till en början. Så småningom förstår man vad som hänt och blir ledsen. Om det fortfarande känns helt overkligt efter en tid bör du söka hjälp, till exempel hos kvinnoklinikens kurator.
Krisreaktionen. I många fall utlöser missfallet en normal psykisk krisreaktion hos både kvinnan och hennes partner. Efter chockfasen i samband med beskedet kommer känslor av sorg och saknad, besvikelse, kanske ilska. Ibland grubblar man över vad man gjort för fel (fast man kan nästan aldrig själv förhindra ett missfall) eller varför man inte fått bättre hjälp inom sjukvården (fast missfall går sällan att förhindra med medicinska åtgärder). Man kanske gråter då och då, kanske sover man dåligt eller känner av kroppssymtom som huvudvärk och ryggvärk mer än vanligt. Detta skede, reaktionsfasen, kan vara kort, men varar ofta några veckor. Därefter kommer bearbetningsfasen när kvinnan/paret sätter missfallet i samband med allt annat i livet och mer och mer accepterar att det inte blev något barn den här gången. Man kan leva sitt liv normalt med arbete, relationer och glädjeämnen, men funderar ganska ofta på missfallet och har behov att prata om det ibland. Nyorienteringsfasen till slut innebär att man har smält det som hände och kan se framåt.
Alla är inte lika ledsna. Man kan få lov att känna sig lättad också, om missfallet sker när graviditeten på något sätt kommit olägligt, till exempel för tätt inpå förra barnet, eller när man inte själv är frisk. Det kan kännas som att kroppen kanske förstod att det inte var dags med ett barn… Man kan känna sig både ledsen och lättad på samma gång.
Vi reagerar på olika sätt. Hur kraftigt man reagerar beror på tre saker:
- omständigheterna kring missfallet
- vem man är som person och vad man har varit med om tidigare
- hur mycket stöd man får av omgivningen.
Omständigheterna. Generellt reagerar kvinnan starkare ju senare missfallet kommer i graviditeten. Dels har hon hunnit ställa in sig mera på att få ett barn och dels blir själva missfallet jobbigare att uppleva. Missfall efter vecka 12-13 är ovanliga; ju senare i graviditeten desto mer liknar upplevelsen den vid intrauterin fosterdöd
Vem man är som person. Kvinnan som varit gravid reagerar ofta starkare än vad hennes partner gör, men även en blivande pappa eller "med-mamma" kan sörja ett missfall. Människor som redan tidigare varit med om missfall eller förlorat barn kommer ofta i en djupare kris, liksom de som fått vänta mycket länge på graviditeten. Även minnet av andra svåra förluster tidigare kan väckas till liv och påverka krisen efter ett missfall. Många i övrigt väl fungerande individer har problem med ångest, till exempel panikångest och/eller tendens till depression. Ett missfall kan ge starkare psykiska symtom än vanligt under en tid hos den som är benägen att reagera så.
Stöd. Forskning har visat att krisreaktioner blir mer hanterliga och går fortare över om den drabbade har tillgång till personligt stöd. Man kan alltså må bra av att prata om det som hänt, både med närstående och med sjukvårdspersonal eller annan professionell hjälpare som till exempel präst.
Det gäller att känna efter vem man helst vill prata med. Vid sjukhusen finns alltid möjlighet till kuratorskontakt efter missfall. Du kan känna dig säker på att en sådan kurator har stor vana vid att möta kvinnor och par, både i samband med missfall och i efterförloppet. När det gäller närstående kan stödet också vara av praktisk natur, till exempel att få hjälp med småbarn och städning när man känner sig trött och ledsen.
Tänk på att du kanske kan behöva sjukskrivning en kortare tid efter missfallet. Ta gärna själv upp detta med läkaren! Om och hur länge man behöver vara hemma beror på hur långt graviditeten gått och hur kvinnan mår fysiskt och psykiskt, samt på arbetets art. Man kan även få stöd av kvinnor som varit med om samma sak.
Källa: GrowingPeople
|
|
